torsdag 15 maj 2008

En vacker och sorglig dag



Idag har har vi varit på begravning. Vår älskade Mona. Ett vackert, sorgligt, minnesvärt och tårfyllt farväl. Varför...jag bara frågar mig själv. Varför tar vi inte vara på de levande omkring oss??

På väg hem från Göteborg, var det kaotiskt. Bilköer i södergående och norrgående riktning. Någon olycka hade hänt nånstans längs E6. Bruno och pappa satt i framsätena. Jag och Helene och Carolina satt i mellansätena. Jag och Helene hördes nog mest och då med hysteriska, stressade utrop. Carolina sa mest - "kära nån". Josse och Elin satt längst bak och fnittrade, fotograferade med sina likadana digitalakameror. Tillslut, efter en del olagliga svängar efter pappas (morfars, svärfars) direktiv, genom Göteborg, så kom vi till slut ut på en rätt så bilfri väg och drog upp mot Uddevalla. (Ja...drog upp är rätt ord. Jag satt o andades så lugnt jag kunde och frustade...håll hastighetem, bromsa, ouuuuuppppsss....ja, jag vet, jag är ett nervvrak o kör helst själv)

Mitt i bilresan, berättade Helen nåt helt vansinnigt roligt om en kund på Hemtex (hennes arbete) och vi (jag och Helen alltså) skrattade så vi fick ont i magen och tårarna rann.(pappa höll för öronen en stund, men sen skrattade han med) Bara tanken på det får mig att skratta nu med. Det finns ingen som kan få mig att skratta så som min syster. Gissa om våra män och våra barn blir trötta på oss när vi sätter igång...?? Ja, ja, brukar jag säga. Det är väl bättre än att vi gråter. När jag tänker efter, så är det rätt tur att vi inte träffas oftare än vad vi gör. Ingen skulle stå ut med oss. Förutom vi själva då. Puss min syster, jag älskar dig!

Nu är vi hemma, jag och Bruno. Helt ensamma utan några barn hemma, det är inte så vanligt. Jag känner mig tom och tårarna bränner bakom ögonen. Allvarliga, känslomässiga och kärleksfulla samtal har vi haft. Ord är viktiga. Att uppriktigt tala med varann är viktigt. Nu ser vi fram emot nästa vecka och vad den kommer föra med sig.

(Ja, jag vet att jag är personlig. Kanske för personlig för en blogg. Men bryr jag mig? Nej... jag gör inte det)

/
Gunilla med pirr i magen för nästa vecka

5 kommentarer:

Mathilda Blomdahl sa...

Jag läste att gränsen mellan sorg och glädje är hårfin. Att man får tänka på något roligt så att man skrattar.
När du skriver om Helen så drar jag mig till minnes att hon faktiskt var rätt rolig.
Hoppas att du har det bra mitt i all sorg.
Kram

Mya sa...

Jag fastnar för orden: att uppriktigt tala med varann....
Det stämmer så himla bra, att man verkligen VERKLIGEN pratar!
Kram till dig och ta hand om dig! Kram Maria

Maia sa...

Det måste vara det som är livet. Livet där både och ryms, där allvaret och sorgen tillåts ha en guldton av hopp och där skrattet möter en på hemvägen. Du skriver så fint om det Gunilla. Tack.

Hanna sa...

Vad bra du skriver. Det ÄR viktigt att kunna prata med varandra, om både viktigt och oviktigt.

Så där fnissiga kan jag och en kompis bli också, så maken blir jättetrött på oss, hehe, men oj vad härligt det är att få sådana fniss/skrattanfall.

Helen sa...

Min syster...jag älskar dig med....
Kan vi skratta snart igen..eller gråta,mig kvittar det nästan..som sagt, gränsen är hårfin (i alla fall när vi skrattar/gråter)
kram